WHEN YOU SMILE I SMILE - EPISODE 74


Sedan var han borta och jag började gå mot vägen igen...



EMELIES PERSPEKTIV 2009:

Veckorna gick och jag började glömma vad som hänt med hela Eliot grejen. Vi stannade aldrig och träffa Justin potta, vi åkte hem kvällen då jag träffat min mystiska prins och också kvällen jag blev våldtagen. Det går inte förklara känslan jag har, en stor saknad efter någon som jag inte ens vet namnet på, jag vet bara hur mjuk och len röst den har, lukten.. Inget mer. Men, jag ser honom i mina drömmar, fast jag ser aldrig ansiktet, utan bara kroppen, så hör jag hans röst om och om igen.

JUSTINS PERSPEKTIV MARS 2009:

Jag hade just avslutat en konsert i Franrike då jag bestämde mig för att ha epic waterfight. Jag drog med hela crewet ut på en stor parkering och sedan var spelet igång. Det var så härligt.

- JUSTIN DU KOMMER ALDRIG KUNNA TA MIG! Skrek Ryan och hoppa omkring som att han var tre.
- JORÅ! Skrek jag tillbaka förfullt och så fortsatte det långt in efter middagstid.

- Kom och ät nu småungar, ropade mamma från tourbussen.
Vi gick allihopa in och satte oss på lite olika ställen, mamma hade gjort spagetti och köttfärsås åt en hel skola kändes det som. Vi bara skrattade åt hur mycket mat det var.

Mitt liv hade tagit en ganska drastisk vändning när Scooter upptäckte mig, det var helt sjukt hur långt jag hade kommit. Allting var, så stort. Det värmde mig och se mamma le för första gången på flera år, jag minns dagen så väl. Det var när vi träffade Usher, då han hade nobbat mig tidigare, mamma kunde inte sluta le. Efter det bestämde jag mig, hon ska alltid le. Oavsett vad, sen dess har hon lett.
Det tråkiga med det här livet var att jag inte hade speciellt mycket tid för att dejta, det hann jag liksom inte med. Jag har träffat över hundratals tjejer men ingen har varit the one. Jag längtar tills jag ska till LA i Juni, kankse där hon finns.. Nej,självfallet inte. Men jag hoppas alltid att varje stad ska ha något speicellt. Men med LA känns det speciellt..

Kort om Justins liv, nu har jag fått ryck igen och tänker börja skriva nutid igen. Hihihihih.




JUSTINS PERSPEKTIV:

När jag äntligen hittade Emmy igen så satt hon tyst på sin stol i lougen. Hon stirrade tomt framför sig och smekte lätt sin runda mage.

- Hur är det älskling, är allt som det ska? Frågade jag försiktigt.
- Mm, visst.. Mumlade hon utan ens röra munnen nästan.

EMELIES PERSPEKTIV:

Jag kunde inte sluta tänka på den där kvällen i Spanien, vem var prinsen? Jag har Justin nu, han är min prins. Han har faktikst lite lukten från han i Spanien, men rösten var ljusare, han har inte Justins röst. Vem var han? Om vi var menade för varandra borde vi hittat tillbaka till varandra, okej. Jag överdriver.. Vi stod bara och prata i en kvart högst.. Men vem var han?

- Hur är det älskling, är allt som det ska? Sa Justin svagt, det lät som det kom ifrån hundra mils avstånd.
- Mm.. Visst.. Mumlade jag tillbaka utan att riktigt uppfatta vad jag sa.

Jag forstsatte tänka på när jag träffat Justin första gången i LA på scenen, hur lukten på något sätt påmintt mig från den mystiske prinsen i Spanien ett år tidigare. Det var så skumt allting, jag hade det nog säkert framför fötterna och skulle väl snart snubbla på det..

- Gumman?
- Ja, men gud förlåt.. Svarade jag som om att jag vaknat ut ur koma.
- Ingen fara, hur är det?
- Tänkte på en sak..
- Vadå? frågade Justin nyfiket.
- Ingeting, bara mamma Natalie och Klara vet. Och sen en mystisk man..
- Mystisk man, vad snackar du om? sa Justin förvånat.
- Ja....
- Berätta gumman, du vet att du kan säga allt till mig, sa Justin och la händerna runt min hals.

Jag tittade på honom en stund sedan bestämde jag mig för att berätta, jag bar trotts allt på hans barn. Så han var tvungen att ta det bra. Även om jag var orolig för att hanskulle bli sur för jag tänkte på min mystiska prins.

JUSTINS PERSPEKTIV:

Jag kände hur hon tittade på mig en lång stund, sedan började hon berätta.

- Jag var i Spanien för 2.5 år sen, jag hade precis kommit tillbaka från Svergie till New York då Natalie och Klara skulle åka till Spanien för att träffa dig faktikst. På något sätt fick dom med mig och vi åkte dit, när jag kom fram fick jag veta att min älskade Eliot från Svergie var där också´, jag var så kär i honom att jag ringde direkt. Vi bestämde träff och gick ut för att ta ett par drinkar, på vägen hem började han kyssa mig och bar sedan upp mig och gick till en öde strand, när vi stod där så började han ta av mig min tröja och jag sa nej.. Sedan smällde han till mig så jag föll ner i sanden och skrek hora åt mig, hon pausade i meningen och tittade på mig som ttittade på henne med stora ögon. Sedan fortsatte hon: han la sig på mig och våldtog mig, jag bestämde mig för att spela med och sedan ville han bli avsugen så jag bad honom ställa sig upp, då sparkade jag och sprang. Sedan stod jag vid några klippor för att hämta luft...
- Då det kom en kille och höll om dig, och sa att han inte kunde följa med dig till polisen? Frågade, eller nästan fortsatte jag.
- Ja precis! Hur visste du? Sa Emmy frågande, sedan såg det ut som hon förstod.
- DET VAR DU! Sa hon förvånat, jag tittade förundrat på henne sedan sken jag upp som en sol.

WHEN YOU SMILE I SMILE - EPISODE 73

- Alltså, kom nu så tar vi en riktigt New York kopp kaffe, du har ju fått i dig konstigheter i Svergie, du minns inte ens hur man ljugerlovar.. Kom nu! Sa Båda två och drog mig i armen.




EMELIES PERSPEKTIV/SPANIEN 2009:

När vi kom ut från flygplatsen i Spanien möttes jag av solen. Helt amazing, det var minst tusen år sen jag var utomlands. Okej jag var nyligen i Svergie i två år, men jag menar i varma länder med vita sandstränder. Underbart.

- Vi ska bo på femstjärnigt hotell! Sa Natalie och log stort.
- WOW! Sa Klara.
- Varför är vi ens här förresten, sa jag och satte på mig mina solglasögon.
- För Justin är här den här veckan... sa båda två och himlade med ögonen
- Inte pottan, är det därför ni har dragit med mig hit?
- Nej självklart inte bara därför! Vi ska festa också, sen hörde vi att den där Eliot skulle vara här också....
- SKÄMTAR DU?! Sa jag och lös genast upp.
- Nej, han bor på samma hotell som oss! Så kom nu, sa dom och drog mig till en taxi.

När vi väl kom fram till hotellet så var jag helt uppspelt, jag ville träffa Eliot nu! Jag saknade honom sååå otroligt mycket.
Vi gick in genom den stora entrén in i lobbyn där vi möttes av vänlig personal som bar våra väskor till rummet, under tiden de bar våra väskor var vi upptagna med att stå framför spegeln i hissen och visa varandra brister. Även om vi inte hade några.

Rummet var större än jag förväntat mig, tre 1.20 sängar stod plaserade brevid varandra och framför hängde en stor plastma tv. På toaletten var det bubbelbad och "rainforest dusch", samt en bastu.

- Det här är galet! Sa jag samtidigt som jag stängde dörren efter personalen.
- Jag vet! Åh vi ska ha det så jäkla bra här! En hel vecka i solen, plus att Justin är här hela veckan! Sa Natalie och himlade med ögonen.
- Skit i pottan! Nu fixar vi oss, eller jag iallafall! Jag ska leta upp Eliot..

Jag gick till min väska och tog fram ett par shorts och en tröja, som tur var så var jag redan brun eftersom jag hade det pigmentet och sedan solar jag solarium, så det såg redan ut som jag varit här i en vecka redan.

Jag tog upp min telefon och ringde till Eliot, det här var galet.. Fjärilarna i magen flög nu runt i hela kroppen och kittlade.

- Hallå? Hörde jag hans sametslena röst säga.
- Hej! Det är Emelie, Stevens..
- Hej gumman!
- Åh, du minns mig.. Sa jag och log stort som ett fån för mig själv.
- Hur kan man glömma? sa han och jag skrattade till.
- Nå, vad hade du på hjärtat?
- Jag är i Spanien, på samma hotell som dig fick jag upptäcka.
- ÅH! Vad kul, möt mig i lobbyn om en halvtimme.
- Visst.. Okej. Då säger vi så!
- Ja! Puss.
- Puss.

Jag klickade ner honom på telefonen och började dansa, jag hade aldrig varit såhär förut. Så här spontan, det hade bara kommit helt plötsligt.
Jag drog på mig mina shorts och sedan fixade jag mitt hår lite, när det äntligen var fem minuter kvar så sa jag hejdå till Natalie och Klara. Sedan rusade jag bort mot hissen och åkte ner till lobbyn.

När jag kom ner så såg jag honom inte någonstans, det var 4 månader sen vi sist sågs, det här var verkligen galet! Sen såg jag honom, komma gående mot mig med världens smile.

- Hej! Sa jag nervöst när han kramade om mig.
- Hej, gud vad vacker du är! Som alltid! Såklart.
- Tack! Sa jag och log genat tillbaka. Han skrattade bara.
- Så vill du ta en drink på en bar i närheten?
- Absolut, svarade jag och han tog min hand sedan gick vi. Wonderful.

När kvällen började lida mot sitt slut så skulle Eliot följa mig hem, vi stannade till vid en halvmörk gata, han tog tag i min hand hårdare och började kyssa mig. Sedan bar han upp mig och fortsatte ner på gatan och helt plötsligt var vi på en öde strand där han satte ner mig igen, han kysste mig mjukt och hade handen på min rygg. Han tog av mig min tröja och började kyssa mig vildare.

- Lägg av Eliot! Jag vill inte! Sa jag och backade en bit.
- DU SÄGER INTE IMOT MIG HORA! Skrek han helt plötsligt och smällde till mig så jag ramlade ner i den mjuka sanden. Han la sig på mig och drog ner mina shorts, sedan drog han sönder mina trosor och stoppade upp något i mig. 
- LÄGG AV! RÖR MIG INTE! GÅ AV MIG! Skrek jag samtidigt som jag grät. 
- KÄFTEN HORA! Skrek han och spottade mig i ansiktet.

Plötsligt fick jag en idé. jag började spela med och han sa åt mig att suga av honom så han kom i min munn, jag sa att han skulle ställa sig upp, och där stod han med byxorna nerdragna, jag sparkade till och sprang. Allt vad jag hade. Eliot var inte den killen jag trodde han var, jag fortsatte springa till några klippor och satte mig bakom dem och skakade och grät. Nu var det nästan mörkt, jag kände blod rinna från mina ben men orkade absolut inte bry mig.

- Ursäkta mig miss?
Jag ryckte till och ställde mig upp, helvete han var efter mig. Jag började skrika och gråta.
- Ta det lungt! Sa en mjuk röst och kramade om mig försiktigt.
- Vad har hänt? Sa den sedan.
- Vem är du? H-han våldtog mig.. mumlade jag in i den mjuka trygga famnen. Jag andades in lukten med det var för mörkt så jag kunde inte se vem det var.
- Struna i det, ska jag ringa till någon? Jag tror jag såg vad som hände, vi kan ringa polisen om du vill. Men jag kan tyvär inte vittna.
- Nej, nej. Det är ingen fara.. Du kan ringa det här nummret, sa jag och sa Natalies nummer. Killen gjorde som jag sa och några minuter senare hörde jag en moppe uppe på gatan.
- Förlåt, men jag kan inte följa med.. Ta den här! Sa han och gav mig en tröja han haft på sig. Av någon konstig anledning så kändes det som om han var min prins, men det var bara en tanke.
- Tack mumlade jag tyst.

Han kramade om mig igen och så stod vi i kankse fem minuter innan jag hörde moppen där uppe.
- Jag måste gå, snyftade jag fram. Men nu grät jag inte för Eliot, utan för att jag var tvungen att lämna hans trygga famn, hans varma röst som kittlade lätt i min nacke när han pratade.
- Trevligt att träffas, men kanske lite fel plats.. Sköt om dig! Sa han och kysste min panna snabbt.

Sedan var han borta och jag började gå mot vägen igen...

Who is he?

WHEN YOU SMILE I SMILE - EPISODE 72

- JAG VET! åh vad jag saknat er, sa jag och kramade om dom hårdare.
EMELIES PERSPEKTIV:
När den långa skoldagen äntligen var över så kändes det lite som vanligt igen, jag Natalie och Klara hade pratat om allt som hänt under de senaste 2 åren.
- Skulle vi gå till starbucks? Sa Klara när vi gick ut från sista lektionen.
- Why not, sa jag när jag stod vid skåpet och försökte minnas koden jag fått.
- 8415, sa Klara och blinkade med ögat. Jag log tacksamt och snurrade in koden, sedan tog jag min stora canada goose jacka och stängde skåpet.
När vi väl var påväg till stan började jag fundera på Eliot, en kille som jag träffade i Svergie. Han var helt wonderful, hans läppar var så perfekta att det inte finns perfektare läppar i världen. Det där lät konstigt, men så är det.
- Hörru Emelie hörde du vad vi sa? Sa Natalie helt plötsligt.
- Va nej.... vadå?
- Justin bieber, hans läppar!! GASH.
- Vem är Justin Bieber?
- VET DU INTE VEM JUSTIN DREW BIEBER ÄR!!? Skrek klara.
- Va.. ssshs, nej.
- Pratade dom aldrig om honom i Svergie eller? Sa Natalie.
- Jo, men trodde det var ett klädmärke.. Sa jag fundersamt, jag tänkte fortfarade på Eliot, men jag avbröts när Klara och Natalie började asgarva.
- ETT KLÄDMÄRKE! HAHAHAHHAHAAHHAAHAHAH, tjöt de fram.
- Men visa mig vad han är då..
Klara tog fram sin mobil samtidigt som hon tjöt av garv, hon började bläddra fram bilder och visade mig en kille med pottfrilla.
- Okej, pottfrillan AB.
- Äh lägg av, han tjänar 2 mille per natt.
- Vadå, på och sälja pottor? sa jag stolt.
- Nej dummer! Sa Klara och boxade till mig i sidan.
- Han gör musik, han är dööööödskänd typ.
- Ah, DÖD känd, har aldrig hört talas om killen.
- Skit samma, vi ska iallafall till Spanien nästa vecka.
- Varför? Ska ni lämna mig här?!
- Nej, du ska med! Mamma pratade med din mamma igår, din mamma var skeptisk för vi skulle åka själva, bara ví tre.. Men Natalie är ju ett år äldre än oss och vi lovade att inte festa...
- INTE FESTA?!
- Såklart vi ska festa! Sa Nattis och log större.
- Men....
- Alltså, kom nu så tar vi en riktigt New York kopp kaffe, du har ju fått i dig konstigheter i Svergie, du minns inte ens hur man ljugerlovar.. Kom nu! Sa Båda två och drog mig i armen.

Gissa vem som kommer vara i Spanien? ;)
puss


WHEN YOU SMILE I SMILE - EPISODE 71

- Håller med! Men kom nu vi måste planera överraskningen tills ikväll..

VIKTIGT ATT NI LÄSER:

Nu ska jag börja skriva lite dåtid, alltså hur det var för Justin och Emmy innan de träffats. Det gör jag för ideérna är halftslut, och jag vill inte avsluta den här storyn ännu. Därför måste jag göra så, jag menar, Emmy hade ju ett liv innan som vi nästan inte vet något om. Så nu är det alltså ett år innan Emmy träffade Justin.



EMELIES PERSPEKTIV 17 JANUARI 2009:

Det kändes otroligt konstigt att vara tillbaka i New York, när jag såg de höga husen och taxibilarna insåg jag hur mycket jag saknat det. Det hade gått nästan två hela år sen vi halvt flyttade härifrån, mamma hade blivit knäpp några år efter branden så vi fick flytta till mormor i Svergie. Jag var nu 14 år gammal och tyckte jag var snyggast i världen.
- Mamma, vart ska vi bo?
- Jag har köpt ett jätte fint hus några kvarter ifrån din gamla skola, de sa att du kunde börja redan på måndag.
- Great..
- Jag trodde du skulle bli glad, jag försöker verkligen Emelie.
- Jag vet det mamma, men du tvingade mig att lämna mina komisar för två år sen och när jag väl fått nya så tvingar du mig att lämna dom igen.
- Du visste att du förr eller senare skulle tillbaka hit, det var bara en fråga om tid.
- Och om du inte hade börjat prata med dig själv och gå som en zombie hade vi aldrig behövt flytta till Svergie.
Nu var hon bara tyst, hon hade inget vettigt svar att ge mig, det visste jag. Självfallet så klandrar jag inte mamma för hon fick en psykos men det tog på mina krafter också, jag var den som fick ta hand om henne under de första året, sen fick jag nog och ringde till mormor. Då kom hon hit och hjälpte mig packa, sedan sålde vi huset som byggts upp på samma plats där pappa dog och så flyttade vi till Svergie.
Klara och Natalie var förstörda när jag skulle flytta, jag med. För jag ville inte lämna dom, de var mina bästa vänner.

När vi kört igenom centrum och förbi flygplatsen, sedan in i en rondell då kom vi in i ett fint villaområde. Jag tittade mot mamma som log varmt mot mig, sedan körde hon upp på en uppfart och stängde av bilen, nu tittade hon förväntansfullt på mig.

- Vem ska vi hälsa på? Frågade jag.
- Men gumman! Det här är vårt nya hus.
- Nej lägg av..
- Men det är sant! Jag har blivit befodrad! Jag har startat egen resturang som går jätte bra! Folk uppskattar svensk mat här.
- DU SKÄMTAR?! OMGASH! HUSET ÄR JU GIGANTISKT.
- Ja, jag vet! Det är bara vårat! Vänta tills du får se ditt rum...

Hon hann knappt prata klart innan jag var ute i bilen och sprang ifull fart mot huset, det här var för bra för att vara sant, äntligen skulle vårat liv ta fart och få en mening. Allt hade varit så upp och ner vänt sen pappa dog. När jag kom upp på trappan så öppnade jag dörren och kom in i en stor ljus hall, köket var alldedes på höger sida och var jätte fint. Sedan sprang jag upp för en brun trappa och gick igenom en korridor tills jag såg ett rum som såg ut som mitt, en känsla bara. Jag öppna dörren och gud vad fint!

- Vad tycker du? Sa mamma som kom från ingenstans.
- ÅH! Gud vad jag har saknat USA. Allt det stora.. Stora sängar, stora stolar.. Allt!
- Jag vet, jag med..
- Vart är tavlan på mig, Natalie och Klara? Du vet den där det står "A best friend will always be by your side, no matter the distance"?
- Tror den ligger i handskfacket i bilen..

Jag nickade och sprang ner till bilen, och mycket riktigt, där låg bilden på oss. Vi hade tagit den sommaren innan jag åkte, de var då vi sa "A best friend will always be by your side, no matter the distance". Det stämde i början, men vi tappa kontakten ganska fort, vilket skrämmer mig när jag ska till skolan på måndag.. dom vet inte ens att jag flyttat tillbaka.. Undra hur dom ser ut nu..

FÖRSTA SKOLDAGEN:

Jag vaknade och satte på mig ett par svarta jeans, ett stort grått linne och en jeansskjorta. Till de matchade jag en guldkedja och grå söta skor. Perfekt nybörjar outfit.. Gud vad nervös jag var.
Jag forstsatte ner för trappan när jag sminkat mig, naturligt. Mamma hade redan åkt men lämnat frukost framme. Jag åt och tittade på tv. Okej nu måste jag dra.. Jag går.
Jag gick ut i hallen och satte på mig en jacka och sedan tog jag nyckeln och låste efter mig, sedan började jag gå. Åh, gud det här var helt sjukt. Benen ville bara vända och gå hem. Men jag fortsatte iallafall, och en kvart senare gick jag in genom den stora porten in i skolan, allt såg precis vanligt ut. Fast golvet var nypolerat, jag tog upp ett schema jag fått hemskickat och kollade vilken sal jag skulle va i, 571.. Okej, den ligger vid biblioteket tror jag, jag gick ner en trappa och gick igenom korridoren, mycket riktigt där var salen.. Jag stannade utanför och tog ett djupt andetag, sedan knackade jag.

- Nemen hej! Kom in, sa Miss Klearwater när hon såg mig. Jag blundade hårt i några sekunder sedan klev jag in i klassrummet och alla blickar vändes mot mig. Jag hade växt nästan 10 cm sen sist och var nu 165 och hade långt brunt hår, många jag träffade trodde jag var 16 år, så jag tror inte så många kände igen mig.
- Dåsa elever, idag har vi en ny tjej i klassen, sa Miss klearwater samtidigt som hon letade i sina papper.
- NÄMEN! DET ÄR JU EMELIE STEVENS! Sa hon helt plötsligt och kramade om mig, jag log stort och kramade tillbaka, jag måster erkänna att det kändes konstigt.
- Du kan sitta på någon av de tre tomma stolarna där nere, Natalie och Klara sitter på två utav dom, men dom är sena som vanligt.. Jag log och nickade, dom brukade vara sena förut också..

När lektionen äntligen var slut gick jag ut sist i från klassrummet, flera killar hade kommit fram och hälsat och sagt att jag verkligen blivit supersnygg.
När jag kom ut i korriodren såg jag två tjejer stå vid sina skåp och propa in sina dunjackor, jag förstod att det var Natalie och Klara, jag bestämde mig för att gå dit.

- Ursäkta mig, vet ni vart biblioteket ligger? 
- Ja det ligger neråt höger, sa dom utan att ens titta.
- Men kan inte ni följa mig, jag är ny här och.. ja, jag behöver dricka också. Tänkte om ni ville dela en blåsmurf med mig?(våran favorit dricka som vi alltid drack tillsammans). När jag sa det reagerade dom och vände sig om. De stod och tittade en stund på mig, sedan började de skrika.
- AAAAAAAAH EMELIE!!!! DU ÄR HEMMA!!!!! JAG GRÅTER! Skrek Klara i mitt högra öra samtidigt som Natalie skrek ungefär samma sak i mitt vänstra.
- JAG VET! åh vad jag saknat er, sa jag och kramade om dom hårdare.

Jag skriver alltså lite om tiden innan Justin och Emelie träffades, säg vad ni tycker! PUSS

Nu...

Jag har haft några dagar paus, och jag saknar er och skrivandet!! Tänker inte lägga ner, YEAHMAN. Fick nya krafter och fortsätter som vanligt, sedan efter den här börjar jag på en ny.- har masssor med smaskiga ideér!
PUSS BÄSTA LÄSARE NI ÄR SÅ BÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄST! för ni står ut med mina knäppa ideér alltså, förlåååt.

RSS 2.0