Jag drog upp kroppen på båten, som var alldedes vit. Jag vände på den och såg ansiktet, hela min kropp frös till is, jag kände tårarna rinna, men jag kände inte att jag var ledsen. Jag såg allting vi gjort tillsammans framför mig, samtidigt som jag såg Ryan och Christian springa omkring på båten, Klara gjorde mun mot mun metoden.
- JUSTIN VAKNA DÅ!!! DU MÅSTE KÖRA IN BÅTEN TILL STAN!!!! Skrek någon i mitt öra. Jag gjorde som han sa, men jag visste inte alls vad jag gjorde. Det var som att vara hypnotiserad.
- Emmy vakna, vakna emelie... Hörde jag Nattis viska.
Det här är mitt fel, jag betede mig som en idiot, änu en gång har Jasmine förstört allt..

---

JUSTINS PERSPEKTIV:

När vi kom in till stan så gick jag sakta efter Ryan och dom andra som skrek på hjälp. Jag förstod ingenting. Allt var overkligt, var det här slutet? Jag ville inte mista min Emmy.. Och allt var mitt fel. Jag förstod faktikst ingenting, om jag ska va ärlig.

RYANS PERSPEKTIV:

Justin var i chocktillstånd, vilket jag kan förstå. Han var helt hypnotiserad, därför fick vi andra hjälpa Emmy innan det var försent. Hennes puls var väldigt svag. Jag och Christian försökte trösta Klara och Nattis så gott det gick, men först var vi tvunga att hitta hjälp.
- Där borta är en kille! Vänta.. Skrek Christian och sprang efter honom. Jag sprang så fort jag kunde, jag höll fortfarande i Emmy.
- Killen har ringt en ambulans, den är påväg! Skrek Christian och vinkade mot oss att komma fram till gatan. Vi ställde oss och vänta, fast inte alls länge. Ambulansen kom redan efter 5 minuter. Justin satt kvar på bryggan och gungade sakta fram och tillbaka. Vi bestämde oss för att låta honom va, och komma tillbaka senare. Nu var det viktigast att få Emmy att klara sig. Vi alla hoppade in i ambulansen och åkte till sjukhuset. Nattis satt och skakade och jag höll om henne. Jag älskade verkligen Nattis, och det gjorde ont i mig att se henne såhär.
Vi kom fram till sjukhuset och dom tog direkt Emmy till opration eller något sånt, vi förstod inte riktigt vad dom sa någon utav oss.
- Vart är Justin? Sa Klara som nu hade lugnat ner sig lite eftersom vi äntligen hade fått Emmy till ett sjukhus.
- Han sitter kvar på bryggan.. Sa jag.
- Tänk om han gör något?! Sa Nattis från ingenstans.
- Nej, jag känner Justin. Han gör ingenting, sa jag och hoppades på att jag hade rätt.

NÄSTA DAG/RYANS PERSPEKTIV:

Vi fyra vaknade upp på dom hårda stolarna av att en doktor kom ut.
- Hej, jag heter Dr. Rephl, och jag har både bra och dåliga nyheter.
- Jaha.. Kan du berätta ganska fort, vi.. Vi är.. ja.. sa jag och tappade bort vad jag skulle säga.
- Jovisst, jag förstår. Emmy klarade sig! Ni hann precis i tid. Men hon var dock medvedslös ett ganska långt tag, vilket kan ha fått henne att få dålig syn eller hörsel.. Från början trodde vi att minnet skulle vara helt borta, men när vi gjorde en hjärnrötgen så hittade vi absolut inget fel, något höll henne vid liv fast hon praktiskt taget var död.
- Åh gud tack.. Tack så mycket! Sa Klara och började gråta igen.
- Hon håller på och vakna upp nu, men hon har en slang i halsen, för att få ut allt vatten hon har svalt. Den tas bort ikväll och håller hon sig stabil kan ni lämna sjukhuset inom 24 timmar, sen bränskadan från maneten har vi försökt fixa så gott det går, men det kommer bli ett ärr iallfall. Ni kan få gå in till henne, sa doktorn och ledde oss till Emmys rum. När vi kom in lämnade han oss så vi fick lite "egen tid" med Emmy, om man nu kan säga så.
- Hon öppnar ögonen! Titta! Sa Klara och sprang försiktigt fram till henne.
- Hej Emmy! jag vet att du inte kan prata.. På grund av slangen, men.. Tack, tack för du inte lämnade oss! Sa klara och tog hennes hand. Vi alla gick fram och pratade med henne så hon skulle vakna upp ordenkligt, efter ett tag var hon förvånadsvärt pigg för att nästan ha dött. Jag tittade på klockan och upptäckte att vi suttit inne i rummet i tio timmar. Jag kände av det, eftersom jag blev hungrig... Helt plötsligt kommer Dr. Rephl in igen.
- Dags att ta bort slangen ur halsen Emmy, känns det okej? Sa han och tittade på henne. Hon nickade och försökte le tillbaka. Vi blev ledda ut ur rummet medans han tog bort slangen, vilket var ganska bra, för jag var super hungrig.
- Ska vi äta eller? Sa jag och tittade på dom andra.
- JA! Jag trodde jag var den enda som var hungrig.. Sa Nattis och log lite. Jag hade inte sett henne le på flera flera timmar. Vi gick ner och åt, vi pratade inte så mycket. Jag tänkte mest på hur Justin mådde, han hade inte ringt eller inte ens skickat ett sms. Och vi hade varit här i nästan två dygn.

JUSTINS PERSPEKTIV:

Nu hade det gått två dygn drygt.. Jag hade legat vaken hela tiden och zappat på tvn. Hade inte ens ätit, jag hade dragit för alla gardiner och låg bara på soffan. Jag orkade inte ens röra mig, Emmy var död. Hon var död, och det var mitt fel.
- Äh, jag går och lägger mig i sängen i stället.. Sa jag högt och stängde av tvn.
- Galen håller jag på och bli också, jag pratar med mig själv...

RYANS PERSPEKTIV:

Efter vi ätit kom vi upp igen, Emmy stod och packade sina grejer. Hon log stort mot oss när vi kom in.
- Jag får åka hem idag, sa hon hest.
- GUD! VAD ROLIGT! Du låter som en åsna förresten.. Sa Christian och gick fram och krama henne.
- Jag vet.. Mina stämband kommer vara såhär i några dagar, kul när min singel kom ut för exakt... 2 timmar sen, sa hon och tittade på klockan.
- JUSTE! åh.. Emmy, tack för du inte lämnade oss, sa Nattis och börja gråta igen.
- Gumman, sa Emmy och gick fram stelt och kramade henne.
Vi stod och småpratade lite tills doktorn kom in och sa att det var okej att åka därifrån. Vi tackade och hjälpte Emmy ut, än så länge verkade allt bra.


Lyssna på låten härifrån.
 

EMELIES PERSPEKTIV:

Jag kan inte förstå.. Jag var med pappa hela tiden, tills jag vaknade upp på ett sjukhus. Allt var.. Underbart. Men jag är glad att jag inte dog.
- Förresten, vart är Justin? sa jag när jag upptäckte att han inte ens var här.
- Han.. Han blev.. Deprimerad på båten för två dagar sen när vi hittade dig, han var helt hypnotiserad, när ambulansen kom satt han kvar på bryggan och gungade sakta fram och tillbaka, sen dess har ingen sett eller hört något av honom, sa Klara.
- VA?! ÄR NI DUMMA???! HAN KAN JU HA GJORT NÅNTING! KÖR HEM FORT! Skrek jag helt plötsligt, jag blev orolig.
 - Jaja.. Sa Ryan och gasade på lite extra, vi hade lånat en bil.
När vi kom fram till hotellet så sprang jag, även om det gjorde ont när jag andades och det brändes i hela benet.
- Emmy förihelvete, ta det lungt! Skrek Nattis långt bakom mig. Men jag brydde mig inte, jag sprang upp för alla trappor och in i korridoren, jag rotade fram nyckeln i min väska och slet upp dörren. Det var kolsvart överallt och det luktade instängt. Jag sprang runt i hotellrummet fast jag inte såg nånting alls egentligen. Jag sprang in i sovrummet och var tvungen att kipa efter andan, jag hade verkligen ansträngt mig för mycket. Jag tittar runt noga i det mörka rummet och ser en gestalt ligga i sängen, jag hörde hans lätta snarkningar, men även snyftningar. När jag hörde att han grät i sömnen så började jag också gråta, jag kastade mig upp i sängen och in i hans famn.
- Vakna, vakna vakna.. Justin, vakna.. kved jag fram, jag ville bara höra hans röst. Han sov fortfarande. Jag kysste hans läppar och till sist säger han nånting.
- Emmy? Är.. Är jag död? sa han och jag hörde hur han grät.
- Nej Justin.. Jag är här, livs levande. Snälla, Justin.. Grät jag fram. Jag kände hur han sträcke sig över för att tända lampan och sedan möter jag hans underbara ansikte.
- Emmy? Är du här..? Jag tror jag är galen.. Sa han och la sig ner och blunda igen.
- Nej.. Justin, jag tog hans ansikte och kysste honom allt vad jag hade. Jag hade aldrig, aldrig i hela mitt liv älskat någon som jag älskade honom. Jag avslutade kyssen och tittade in i hans ögon.
- Du.. Du är verkligen här? Sa han och började störtgråta och smeka mitt hår.
- Ja. Älskling, jag är här.. Jag.. Det var du som höll mig levande, det sista jag tänkte på var att jag älskade dig, sa jag och grät. Han tittade ner på mig och log, stelt.
- Jag trodde du var död.. Sa han och jag kände hans tårar som föll ner i mitt knä.
- Jag skulle aldrig lämna dig Justin, sa jag och kysste honom.
- Jag tänkte.. På den gången jag överraskade dig på din uppvisning.. Sa Justin och tittade på mig med tårfyllda ögon.
- Ja.. Sa jag och försökte le, jag visste inte vad jag skulle svara, och dessutom grät jag för mycket.
- Du sjöng, When I look at you, det är våran låt Emmy. Våran.. Jag.. Jag älskar dig, och det var mitt fel att det blev såhär.. Sa han och grät enu mer.
- Nej Justin.. Det var en manet som brände mig, och jag fasnade när jag ville simma, det var inte ditt fel. Sa jag och la mig ner. Han tittade på mig en stund och sedan la han sig också ner.
Vi låg och tittade på varandra ända tills ljuset lös in genom gardinerna. Han är min, han är verkligen min och ingen annans.

---

Åh, till och med jag började gråta(nästan)! jag lyssnade ju på låten samtidigt..

KOMMENTERA! Och förresten, besöksrekod igår.. Tack så jätte mycket! Och ni som tycker om, sprid mer än gärna bloggen vidare! puss