WHEN YOU SMILE I SMILE - EPISODE 71

- Håller med! Men kom nu vi måste planera överraskningen tills ikväll..

VIKTIGT ATT NI LÄSER:

Nu ska jag börja skriva lite dåtid, alltså hur det var för Justin och Emmy innan de träffats. Det gör jag för ideérna är halftslut, och jag vill inte avsluta den här storyn ännu. Därför måste jag göra så, jag menar, Emmy hade ju ett liv innan som vi nästan inte vet något om. Så nu är det alltså ett år innan Emmy träffade Justin.



EMELIES PERSPEKTIV 17 JANUARI 2009:

Det kändes otroligt konstigt att vara tillbaka i New York, när jag såg de höga husen och taxibilarna insåg jag hur mycket jag saknat det. Det hade gått nästan två hela år sen vi halvt flyttade härifrån, mamma hade blivit knäpp några år efter branden så vi fick flytta till mormor i Svergie. Jag var nu 14 år gammal och tyckte jag var snyggast i världen.
- Mamma, vart ska vi bo?
- Jag har köpt ett jätte fint hus några kvarter ifrån din gamla skola, de sa att du kunde börja redan på måndag.
- Great..
- Jag trodde du skulle bli glad, jag försöker verkligen Emelie.
- Jag vet det mamma, men du tvingade mig att lämna mina komisar för två år sen och när jag väl fått nya så tvingar du mig att lämna dom igen.
- Du visste att du förr eller senare skulle tillbaka hit, det var bara en fråga om tid.
- Och om du inte hade börjat prata med dig själv och gå som en zombie hade vi aldrig behövt flytta till Svergie.
Nu var hon bara tyst, hon hade inget vettigt svar att ge mig, det visste jag. Självfallet så klandrar jag inte mamma för hon fick en psykos men det tog på mina krafter också, jag var den som fick ta hand om henne under de första året, sen fick jag nog och ringde till mormor. Då kom hon hit och hjälpte mig packa, sedan sålde vi huset som byggts upp på samma plats där pappa dog och så flyttade vi till Svergie.
Klara och Natalie var förstörda när jag skulle flytta, jag med. För jag ville inte lämna dom, de var mina bästa vänner.

När vi kört igenom centrum och förbi flygplatsen, sedan in i en rondell då kom vi in i ett fint villaområde. Jag tittade mot mamma som log varmt mot mig, sedan körde hon upp på en uppfart och stängde av bilen, nu tittade hon förväntansfullt på mig.

- Vem ska vi hälsa på? Frågade jag.
- Men gumman! Det här är vårt nya hus.
- Nej lägg av..
- Men det är sant! Jag har blivit befodrad! Jag har startat egen resturang som går jätte bra! Folk uppskattar svensk mat här.
- DU SKÄMTAR?! OMGASH! HUSET ÄR JU GIGANTISKT.
- Ja, jag vet! Det är bara vårat! Vänta tills du får se ditt rum...

Hon hann knappt prata klart innan jag var ute i bilen och sprang ifull fart mot huset, det här var för bra för att vara sant, äntligen skulle vårat liv ta fart och få en mening. Allt hade varit så upp och ner vänt sen pappa dog. När jag kom upp på trappan så öppnade jag dörren och kom in i en stor ljus hall, köket var alldedes på höger sida och var jätte fint. Sedan sprang jag upp för en brun trappa och gick igenom en korridor tills jag såg ett rum som såg ut som mitt, en känsla bara. Jag öppna dörren och gud vad fint!

- Vad tycker du? Sa mamma som kom från ingenstans.
- ÅH! Gud vad jag har saknat USA. Allt det stora.. Stora sängar, stora stolar.. Allt!
- Jag vet, jag med..
- Vart är tavlan på mig, Natalie och Klara? Du vet den där det står "A best friend will always be by your side, no matter the distance"?
- Tror den ligger i handskfacket i bilen..

Jag nickade och sprang ner till bilen, och mycket riktigt, där låg bilden på oss. Vi hade tagit den sommaren innan jag åkte, de var då vi sa "A best friend will always be by your side, no matter the distance". Det stämde i början, men vi tappa kontakten ganska fort, vilket skrämmer mig när jag ska till skolan på måndag.. dom vet inte ens att jag flyttat tillbaka.. Undra hur dom ser ut nu..

FÖRSTA SKOLDAGEN:

Jag vaknade och satte på mig ett par svarta jeans, ett stort grått linne och en jeansskjorta. Till de matchade jag en guldkedja och grå söta skor. Perfekt nybörjar outfit.. Gud vad nervös jag var.
Jag forstsatte ner för trappan när jag sminkat mig, naturligt. Mamma hade redan åkt men lämnat frukost framme. Jag åt och tittade på tv. Okej nu måste jag dra.. Jag går.
Jag gick ut i hallen och satte på mig en jacka och sedan tog jag nyckeln och låste efter mig, sedan började jag gå. Åh, gud det här var helt sjukt. Benen ville bara vända och gå hem. Men jag fortsatte iallafall, och en kvart senare gick jag in genom den stora porten in i skolan, allt såg precis vanligt ut. Fast golvet var nypolerat, jag tog upp ett schema jag fått hemskickat och kollade vilken sal jag skulle va i, 571.. Okej, den ligger vid biblioteket tror jag, jag gick ner en trappa och gick igenom korridoren, mycket riktigt där var salen.. Jag stannade utanför och tog ett djupt andetag, sedan knackade jag.

- Nemen hej! Kom in, sa Miss Klearwater när hon såg mig. Jag blundade hårt i några sekunder sedan klev jag in i klassrummet och alla blickar vändes mot mig. Jag hade växt nästan 10 cm sen sist och var nu 165 och hade långt brunt hår, många jag träffade trodde jag var 16 år, så jag tror inte så många kände igen mig.
- Dåsa elever, idag har vi en ny tjej i klassen, sa Miss klearwater samtidigt som hon letade i sina papper.
- NÄMEN! DET ÄR JU EMELIE STEVENS! Sa hon helt plötsligt och kramade om mig, jag log stort och kramade tillbaka, jag måster erkänna att det kändes konstigt.
- Du kan sitta på någon av de tre tomma stolarna där nere, Natalie och Klara sitter på två utav dom, men dom är sena som vanligt.. Jag log och nickade, dom brukade vara sena förut också..

När lektionen äntligen var slut gick jag ut sist i från klassrummet, flera killar hade kommit fram och hälsat och sagt att jag verkligen blivit supersnygg.
När jag kom ut i korriodren såg jag två tjejer stå vid sina skåp och propa in sina dunjackor, jag förstod att det var Natalie och Klara, jag bestämde mig för att gå dit.

- Ursäkta mig, vet ni vart biblioteket ligger? 
- Ja det ligger neråt höger, sa dom utan att ens titta.
- Men kan inte ni följa mig, jag är ny här och.. ja, jag behöver dricka också. Tänkte om ni ville dela en blåsmurf med mig?(våran favorit dricka som vi alltid drack tillsammans). När jag sa det reagerade dom och vände sig om. De stod och tittade en stund på mig, sedan började de skrika.
- AAAAAAAAH EMELIE!!!! DU ÄR HEMMA!!!!! JAG GRÅTER! Skrek Klara i mitt högra öra samtidigt som Natalie skrek ungefär samma sak i mitt vänstra.
- JAG VET! åh vad jag saknat er, sa jag och kramade om dom hårdare.

Jag skriver alltså lite om tiden innan Justin och Emelie träffades, säg vad ni tycker! PUSS

Kommentarer
Postat av: elin

jättebra :D

2011-03-05 @ 23:06:21
Postat av: Johanna

Det var såklart super duper bra!!! :D

2011-03-06 @ 09:43:43
Postat av: Sandra

Har precis varit inne på min andra användare på datorn och kollat igenom alla bloggar jag brukade kolla då. och när du berättade att du skulle sluta blogga, slutade jag att kolla på denna blogg. Och nu gick jag in på denna, jag kände igen headern, men jag kände inte igen allt det andra. Haha.. :P sen scrollade jag ner lite.. ÅÅÅH, vad glad jag vart när jag såg att du börjat skriva igen, och när jag såg vilken blogg det var.

Och detta inlägg var SUPER, :D

Jag börja seriöst gråta i slutet :D

2011-04-04 @ 17:31:18
URL: http://astoryaboutjb.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0